Likt många andra av mina kollegor på denna sida har undertecknad befunnit sig i Visby den gångna veckan. Solen har strålat så till den grad att man nästan trodde att Ikaros öde skulle drabba även oss mer jordnära varelser, men lyckligtvis blev så icke fallet.
Detta var min första Almedalsvecka och det var med stor förväntan som jag, efter en missad färja, anlände i Visby för en vecka sedan ganska exakt. Mycket har man hört om denna de politiska utspelens och PR-världens festival par excellence. Men likväl som att påståendet ”alla är där” faktiskt stämmer finns det alltid ett antal personer som uttrycker sina aversioner mot Almedalen. Göran Greider är ett exempel och jag noterade även att Aftonbladets tillförordnade chefredaktör Lena Melin, en av veckans verkliga huvudpersoner, åkte till Gotland mer eller mindre ofrivilligt.
Efter att ha börjat smälta alla intryck efter denna virvlande vecka har jag ingen som helst förståelse för denna kritiska hållning till fenomenet Almedalen: massor av trevliga människor, intressanta seminarier, utbyten av åsikter varhelst man vänder blicken och därutöver möjligheter att resa runt på fagra Gotland, vidsträckta badstränder, gemytliga restauranter och bra uteliv. Var annars och i vilket annat sammanhang får man möjlighet att inom loppet av någon timme samtala med både Maud Olofsson och Göran Hägglund samt hälsa på Carl Bildt? Var annars kan man se alla ledare för våra riksdagspartier hålla för valrörelsen centrala framföranden? Var annars kan man se så mycket kreativitet – i Gudrun Schymans fall idioti – för att föra fram olika budskap? Var annars ser man så många politiker och beslutsfattare på samma uteservering?
Almedalen slog i år, som alltid verkar det som, rekord i antal programpunkter med närmare 1 400 olika arrangemang. Efter att ha varit där förstår jag varför och alldeles oavsett vad surpupporna Greider och Melin har att säga om saken kommer Almedalsveckan att bli en återkommande programpunkt i den Holmbäckska sommarplaneringen även nästa år.
Givet att jag överlever nuvarande värmebölja vill säga. För i detta solsken hade nog Ikaros inte kunnat lyfta ens från min balkong…