När dåvarande finansministern Anne Wibble – salig i åminnelse – sade att varje svensk ”bör ha en årslön på banken”, avvisades hennes uppmaning av vissa som orealistisk eller till och med stigmatiserande gentemot människor med låga inkomster. Men det Wibble förstått, till skillnad från sina belackare, är att privat sparande skapar trygghet eftersom ett trasigt kylskåp, ett tandläkarbesök eller en semesterresa inte riskerar att lägga privatekonomin i ruiner. Det oavsett inkomst. Ett sparkapital möjliggör också för människor att realisera sina livsplaner – att säga upp sig från ett jobb man otrivs med för att istället söka ett annat, starta företag eller kanske ta körkort.
Samma tankegångar återfinns i boken Radhusproletärer och ombudskapitalister från 2007, i vilken tankesmedjan Timbros Dick Kling konstaterar att 30 procent av svenskarna saknar förmögenhet, alltså sparade pengar, eller har en nettoskuld. Medianförmögenheten i Sverige uppgår till endast 28 000 kronor – och det inkluderar värdet av den egna bostaden. Det kanske räcker till ett nytt kylskåp men knappast till att känna den trygghet som krävs för att våga lämna sitt arbete och starta företag. 25 procent av den totala nettoförmögenheten ägs av en procent av befolkningen. Kontentan är att de flesta svenskar i stort sett saknar privat sparkapital, samtidigt som ett fåtal individer äger en väsentlig del av de samlade privata tillgångarna. Hur kan det vara fallet trots bilden av Sverige som ett industrialiserat land med en stor medelklass? Var har pengarna tagit vägen?
Svaret är att de bundits upp i kollektivt sparande, statliga företag och en stor offentlig sektor. I pensionssystemets buffertfonder (AP-fonderna) fanns vid det senaste bokslutet ungefär 800 miljarder kronor. De statliga företagen värderas till drygt 600 miljarder kronor. Till detta kan mer adderas – exempelvis PPM-systemets cirka 200 miljarder kronor och värdet av de kommunala bolagen. Det betyder att varje svensk, ung som gammal, har en förmögenhet om minst 170 000 kronor i olika typer av kollektivt och/eller statligt tvångssparande.
Svenskar saknar alltså inte förmögenhet, men de saknar privat förmögenhet. Det skapar otrygghet och ofrihet, eftersom valmöjligheterna i vardagen blir färre och oförutsedda utgifter riskerar att slå tillvaron i spillror. Det gör människor beroende av staten och kommunerna, eftersom de tvingas förlita sig på den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet för att – krasst nog – överleva. Slutligen drabbar det hårdast de familjer som har de tunnaste marginalerna, eftersom deras hushållsekonomi riskerar att kastas över ända på grund av godtyckliga politiska beslut.
Klings lösningar handlar om hur det kollektiva sparandet kan göras individuellt genom att de statliga bolagen delas ut till medborgarna eller genom att det blir möjligt att pantsätta framtida pensionsutbetalningar. Dessa förslag skulle ge människor dispositionsrätt över betydande tillgångar, som de facto tillhör dem, med större trygghet och oberoende från det offentliga som följd.
I väntan på att dessa förslag blir verklighet skulle jag dock vilja passa på att lyfta fram Alliansens jobbskatteavdrag som ett komplement. Genom att skatten på arbete har sänkts får exempelvis en gymnasielärare behålla drygt 1 750 kronor mer av sin lön varje månad, och därmed har fler familjer fått möjlighet att bygga upp ett sparkapital. Det är en frihetsreform som Anne Wibble hade uppskattat.