Faraoner, kungar, diktatorer och mullor...

I söndags kom jag hem efter två veckors semester i Egypten med en delvis bitter smak i munnen. Den berodde inte uteslutande på den inhemskt producerade spriten som serverades västlänningar utan till största delen på den tilltagande politiska utvecklingen i Mellanöstern.

Egypten framhålls ofta, sin diktatur till trots, som ett tolerant land på grund av sin religiösa sammansättning av både muslimer och kristna, som under lång tid levt sida vid sida med respekt för varandra.

På senare tid har dock alltfler konfrontationer uppstått både mellan de olika religiösa grupperna och mellan dessa och polisen. Senast i onsdags den 24 november under min vistelse där, förekom ännu ett upplopp i Kairo mellan kristna och egyptisk kravallpolis som slutade i två dödsoffer. I kölvattnet av detta får fundamentalistiska krafter på båda sidor alltmer vatten på sin kvarn och alltfler anhängare. Många äldre egyptier - både kristna och muslimer - skakar förtvivlat på huvudet och förundrar sig över hur den utveckling kunnat ske och minns tider av ett mer tolerant samhälle.

Tyvärr är inte denna utveckling unik för Egypten, utan på många ställen i Mellanöstern förekommer ökat sekteristiskt våld och framför allt fundamentalistiska muslimska rörelser är på frammarsch.

Detta visar hur viktigt det är att världssamfundet fortsätter att spela en aktiv roll i utvecklingen i Mellanöstern, i till exempel Afghanistan för att stävja talibanerna eller i Egypten för att fortsätta kräva demokrati och mänskliga rättigheter. Annars riskerar vi att allt fler nationer faller i fundamentalistiska krafters grepp och orsakar umbäranden för såväl deras egen befolkning som för världen i stort.

Ändlösa (s)pekulationer

Helgen hemma bjöd annars på dramatiska händelser, självfallet med Mona Sahlins avgång i centrum. Undertecknad har länge påpekat det uppenbara i att det var ohållbart för Mona Sahlin att sitta kvar. Jag medger dock att det gick oväntat fort efter hennes till synes starka självförtroende i slutet av förra veckan, då hon krävde hela partiledningens avgång. Att hon under helgens interna möten utsatts för myteri är uppenbart – att det politiska djuret Sahlin skulle ha haft för avsikt att avgå oavsett ger jag inte mycket för.

Många ansåg annars att avsaknaden av en naturlig efterträdare skulle rädda henne kvar och det säger något om tillståndet i ”Rörelsen”: det rör på sig ganska dåligt. I helgen blev jag också varse om den siffra som mer än någon annan visar på Socialdemokraternas närmast existensiella problem: blott 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på dem. Märk alltså, enbart var femte arbetare röstade på ”Arbetarrörelsen”. Det ligger väl i linje med mina egna tankar kring varför det gick så dåligt för Socialdemokraternai årets val, som jag skrev om på en annan sida den 28 september. Jag noterar vidare att alla de som på Svevavägen 68 fnös åt Moderaternas ”Sveriges enda arbetarparti”-slogan med fördel kan ta sig en funderare.

Vem som än leder Socialdemokraterna efter nästa kongress, när den nu ska äga rum, har denna monumentala uppförsbacke att bestiga. Men inte bara det, utan en mängd andra problem kommer också att hamn i denne någons knä, vilket K-G Bergström sammanfattade väl i SVT:s morgonsoffa tidigare idag.

Vem blir då denna person? Ja, vartenda medium är så fyllt med spekulationer att det nästan inte tjänar någonting till att fortsätta, eftersom snart sagt var partimedlem trode ha blivit nämnd med såväl namn som bild. De sedvanliga publikfavoriterna Wallström och Bodström toppar – obegripligt nog – alla listor. Obegripligt därför att Wallström tvivelsutan är Sveriges mest överskattade politiker, bara det att hon varit utomlands i nära tio år och lyckats dölja detta. Varför Bodström är en pajas av Bröderna Bronetteklass behöver nog ingen förklara.

Jag avstår också från att kommentera alla de andra namn som redan blivit irriterande uttjatade. Den som är intresserad hänvisas till Svenska Dagbladets lista med sexton namn. För egen del tänker jag bara kommentera några, som jag tycker är av särskilt intresse.

Pär Nuder: jag skrev redan i torsdags om att jag tror detta är Socialdemokraternas framtida partiledare. Det står jag fast vid, givet hans väldokumenterade förmåga att manövrera i partiets alla skrymslen och vrår. Lägg därtill att han helt saknar skuld i det senaste valfiaskot och hans aktier torde vara mer värda många andras.

Ett annat namn som nämnts i alla fall vid ett antal tillfällen är Anders Sundström, tidigare näringsminister och numera VD för Folksam. Han skulle säkerligen kunna komma med en hel del nya perspektiv efter sina år i näringslivet. Just detta är väl också vad som talar emot honom: det otäcka näringslivet står ju inte alltid högt i kurs hos socialdemokratiska medlemmar.

Ett annat, och än mer intressant, namn är dock Jan Nygren. Många känner kanske inte igen detta namn idag, men han var i många år en av de allra tyngsta i svensk politik. Faktum är att han sågs som Ingvar Carlssons givna efterträdare 1995 som partiledare och statsminister, men enligt ryktena ska han ha begärt för mycket i lön av partiet och det sågs inte med blida ögon av ”Rörelsen”. Han diskvalificerade därmed sig själv och fick nöja sig med en post som samordningsminister. Därfter gav sig även Nygren ut i näringslivet och har bland annat varit vice VD i Saab. Jag tror att han skulle vara det starkaste kort som Socialdemokraterna kan välja, men efter hans femton år utanför politiken, varav flera i den kontroversiella vapenindustrin, finns säkert många historier som skulle sticka i en dels ögon. Således tror jag inte att det blir han, men nog vore det ett intressant val! Dessutom var han med under de år då Socialdemokraterna faktiskt vann val på rikigt.

Så, nu är det färdigordat om Socialdemokraterna för idag. Något säger mig dock att undertecknad, liksom andra skribenter på denna sida, får anledning att återkomma till ämnet.

Djurfarmen?

Hösten verkar onekligen ha kommit till Stockholm, eller i alla fall till Sveavägen där nordanvindarna verkar ha nått orkanstyrka efter Sahlins upprop till den socialdemokratiska partiledningen igår om att den bör ställa alla sina platser till förfogande på den kommande extra partikongressen.

År 1945 publicerade George Orwell sin geniala satir Djurfarmen. Den handlar om kommunismens fall och även om jag inte skulle gå så långt som att hävda att Socialdemokraterna är kommunister, dock med en del undantag för Veronica Palm och andra galningar, har titeln flera kopplingar till vad vi nu ser i Sveriges stolta Socialdemokratiska Arbetareparti: en hel farm av djur, politiska Djur.

Det ”politiska Djuret” är ett lika känt som föraktat fenonomen i svensk politik – och troligen finns motsvarigheter även i andra länder. Det politiska Djuret börjar sina år i ungdsomförbunden, lär sig rävspel och alla dolkstötstekniker, tar sig in i partiet och klättrar, kosta vad det kosta vill. Djuret vill bara avancera och är berett att offra allt för att nå sitt mål: toppen, crème de la crème! Dessa djur finns i alla partier, men efter dagens fullkomliga haveri bland i princip alla ledande socialdemokrater undrar jag om inte Djuret är särskilt prevalent i just detta parti – ja, ”Rörelsen” ni vet.

För vad har vi sett idag? Partiorganet Aftonbladets Lena Mellin säger att Sahlin inte finns kvar 2014, Ulrica Messing kommer från ingenstans och kastar sig in i leken, distriktsordföranden i Gävleborg kräver öppet Mona Sahlins avgång, Ylva Johansson deklarerar överallt förtvivlat in vilja att sitta kvar, Lotta Gröning säger att ”Partiet håller på att gå under”, Ilja Batljan anklagar Sahlin för att ha dåligt självförtoende och LO-basen Lundby-Wedin sågar Sahlins uttalande. Och vad gör Thomas Bodström? Jo, han bloggar om toplessomröstningar i USA…

Ja, herre min je. Alla, med undantag av Bodström då, kämpar de för sin överlevnad och skyr nu inga medel. Vad vi ser är Djuret in action. Men visst är det ganska underhållande? I alla fall bättre än sin amerikanska kusin Predator. Jag menar kalabaliken i Stockholm är ju i all fall gratis. Och man slipper dessutom folk som prasslar med godispåsar längst bak i biosalongen.

Orwell får se upp, för givet inledningen på den här bataljen kommer nog snart hans Djurfarm att framstå som rena Kolmården.

Finansutskottet granskar riksbankens arbete

Finansutskottet har till uppgift att granska den svenska penningspolitiken och riksbankens arbete. Idag hölls i enlighet med detta en offentlig utfrågning av riksbankschef Stefan Ingves.

Värt att notera efter denna två timmar långa sittning är särskilt det faktum att Sverige står stabilt efter en djup finanskris. Vi har tagit oss ur krisen bättre än de flesta andra länder, till stor del tack vare att vi "sparat i ladorna", som Anders Borg brukar säga, och har offentliga finanser i god ordning. Omvärlden i form av särskilt USA och euroområdet präglas dock av större osäkerhet och därför manas ännu till viss försiktighet.

(foto Petter Karlberg)

Kasta Toblerone i glashus

Det är märkligt. Just som man inte tror att det kan bli värre blir det ofta just det. När Mona Sahlin gick till våldsam attack mot Sofia Arkelstens ”bjudresa” i torsdags reagerade undertecknad med aversion och konvulsion mot det gränslösa hyckleriet: hur kunde någon som slösade bort tiotusentals kronor av skattebetalarnas pengar anklaga andra för att ha bristande moral när det kommer till finansieringen av resor? Nej, det var i sanning obegripligt.

Men så kom nyheterna igår om att Mona Sahlin själv, bara timmar innan hon anklagade Arkelsten för att ha ”fruktansvärt dåligt omdöme”, låtit sig bjudas på tennis för 7 500 kronor. Åklagare tittar redan på fallet för att avgöra om det är muta eller ej – nota bene att detta nu kommer mycket snabbare än i fallet Arkelsten – och till och med partiorganet Aftonbladets politiska kommentator Lena Melin kritiserar i starka ordalag Sahlins agerande.

Nå, är ett tennisbesök så mycket att bry sig om? Nej, inte vad undertecknad beträffar i alla fall. Likafullt som Arkelsten gjorde rätt i att åka med Shell till franska Pau kan Sahlin utan större betänkligheter gå på Stockholm Open. Men att som Sahlin skarpt kritisera ett beteende som hon själv bara timmar innan gjorde sig skyldig till är så obskrivligt korkat att man helt tappar koncepterna. ”Fruktansvärt dåligt omdöme” känns som en passande beskrivning, med hennes egna ord.

Av dagens rubriker att döma verkar det dock som att hon räddas av det faktum att Barack Obama går mot ett svidande, om än mycket välförtjänt, nederlag i det amerikanska mellanårsvalet. Intressant att se hur Sveriges ”högermedia”, som den ofta anklagas för att vara, i dagar driver hetsjakt efter en moderat partitjänstekvinna, men genast släpper taget om Mona Sahlin.

Gårdagens avslöjande kom dock ganska lägligt för Sahlin, eftersom det kom att dölja två andra utspel från ledande Socialdemokrater som kanske annars hade fått större uppmärksamhet.

För det första krävde SSU-basen Jytte Guteland hela den socialdemokratiska partiledningens avgång, till följd av dess oförmåga att inse allvaret i partiets kräftgång. Insiktsfullt på många vis – den nedåtgående trenden är ingalunda ny – men undertecknad ställer sig mer frågande till vad som skulle komma istället? Guteland kräver ”föryngring” och verkar ha sig själv i åtanke, men att öppna en sådan den totala katastrofens Pandoras ask skulle jag nog hålla mig för god för som socialdemokratisk partimedlem.

Den andra händelsen av intresse var Ilja Batjlans nya utspel om alla de misstag som Socialdemokraterna enligt honom gjorde inför årets val. Att han fortsätter att försöka lansera sig själv som en potentiell efterträdare till Mona Sahlin är uppenbart, men jag skulle tro att han blir besviken. Den socialdemokratiska traditionen påbjuder inte att man kandiderar till posten som partiordförande, utan den semi-religiösa processen är att man skall ”bäras fram av Rörelsen”. Mycket till Rörelse har det som bekant inte varit de senaste decennierna, men så lyder i alla fall den förljugna självbilden. Detta fick Mona Sahlin smaka på när hon redan 1995 var aktuell som Ingvar Carlssons efterträdare, men då alltför tydligt visade sin vilja att bli partiordförande och statsminister. Den läxan hade hon lärt sig 2007, men uppenbart är att Batjlan inte läst på sin partihistoria. Vill han göra karriär på Sveavägen 68 skulle undertecknad därför rekommendera honom att sluta skriva på nästa utspel och istället läsa Christer Isaksson.

Den som inte lär av historien, egen eller andras, är dömd att leva den på nytt. Det verkar gälla såväl Batjlan som Sahlin, om än i olika tappningar.

Den som är utan skuld kastar första tobleronen

Mycket ska man se innan ögonen faller ut och höra innan öronen trillar av. Hemma i Sverige är det hela havet stormar kring Sofia Arkelsten – synd bara att media missat det hela sker i ett vattenglas av snapsglasstorlek. Visst, låt mig säga det direkt: politikers relation till företag och eventuella mutor ät ingalunda oproblematisk eller självklar. Det finns defintivt gränser för vad man som folkvald kan ta emot, men den nu pågende debatten har tappat alla proportioner.

För det första: Sofia Arkelsten är numera Moderaternas partisekreterare, det vill säga hon är inte folkvald. Hon är anställd av Moderaterna och utsedd av dess partiordförande. Att som Aftonbladets Lena Melin kräva att hon ska avgå är därför bara trams – hennes eventuella framtid är en intern angel’genhet för Moderaterna och ingen annan, liksom Wanja Lundby Wedins tjänstefel för något år sedan var en fråga för LO och dess medlemmar. Men det är också trams i dubbel bemärkelse: Att Arkelsten skulle behöva avgå på grund av de senaste dagarnas ”avslöjanden” (hennes deltagande i Shells resa har funnits deklarerad på hennes blogg i två år) är, för att låna Carl Bildts ord, bara ”löjligt, mycket löjligt”.

För det andra blir jag i det närmasta illamående av att se Mona Sahlins reaktion idag. Vore jag Sveriges mest krimininellt belastade politiker, vilket hon vid sidan av den genomsnittlige Sverigedemokraten torde vara, skulle jag enbart hålla käft och gömma så långt in som möjligt i den otillgängligaste av städskrubbar på Svevägen 68 för att undvika varje from av uppmärksamhet. Att den som åker till Mauritius med familjen på skattebetalarnas bekostnad för att man inte riktigt orkar med mediatrycket hemma anklagar andra för att ha ”mycket dåligt omdöme” när det gäller finansiering av resor är så oerhört att jag saknar ord – och att undertecknad gör det hör inte till vanligheterna. Hyckleriet vet inga gränser. Frågan är vad som är värst: Att Sahlin uppenbarligen är alltför intelligensbefriad för att inse detta själv eller att media så långt låtit henne komma undan med det?

För det tredje kan svensk media fundera på varför den är landets mest föraktade yrkesgrupp. Självklart ska fuskande politiker spåras upp och grävande journalistik är en mycket viktig del av vår demokrati. Men vad de nu håller på med är bara pinsamt. Till och med annars pålitliga Svenska Dagbladet har gett sig in i dyngkastarkampen. Hade jag haft en prenumeration hade jag övervägt att säga upp den. En lånad bil i några dagar för att få testa en ny teknik, skulle det vara en muta? I så fall för vad? En lex BMW som skattebefriar alla Münchentillverkade automobiler? Skärp er. Medan Fredrik Reinfeldt befinner sig här i Bryssel för att arbeta fram nya ramverk för att hantera Europas krisande ekonomier har Carl Bildt, i kraft av sin långa riksdagserfarenget och tidigare partiledarskap, varit den som tydligast påvisat det bisarra i den nu pågående hetsjakten. I dagens Studio Ett redogjorde han för sin egen erfarehet av företagskontakter och varför ett ordnat utbyte av kunskap, även på företagens bekostnad, inte är något problem. Nej, detta är ett nytt lågvattenmärke från svensk medias sida. Tragiskt nog konkurrerar det med ganska många andra.

Två generella slutsatser från vad som nu pågår hemma i Stockholm.

För det första kommer detta att ytterligare bidra till att vidga den avgrundsdjupa klyfta som redan existerar mellan svenska politiker och svenska företag. Vem vågar umgås med en politiker när man uppenbarligen knappt kan bjuda på lunch längre utan att anklagas för bestickning? Vem vågar bli politiker när det är den här typen av grävande ”journalistik” som man kommer att utsättas för? Jag kan lova er att det blir fler inkompetenta broilers a la Bosse Ringholm och färre personer med näringslivserfarenhet i alla fall.

För det andra kan jag inte undgå att notera svensk medias prioriteringar. Hemma jagar dussintals tidningsmedarbetare efter taxikvitton, svart städhjälp och ”bjudbläckpennor”, men efter att Svenska Dagbladets mångårige korrespondent Rolf Gustafsson slutat tror jag att det bara är SVT:s Rolf Fredriksson som är permanent stationerad här i Bryssel. Samtidigt stiftas bortåt 70-80 procent av all svensk lag här nere. Det säger något om Expressens, Aftonbladets, Dagens Nyheters och tråkigt nog numera även Svenska Dagbladets nyhetsvärdering. Men det är klart, dagens journalisters kunskaper inskränker sig som bekant till dokusåpasex, silikonbröst och Zlatan. Inte undra på att det är svårt att hitta någon som vill åka till Bryssel. Det är väl svårt med franskan och att skilja på Europaparlamentet och Kommissionen, kan jag tänka mig.

Synd. Det drabbar nämligen inte i första hand Sofia Arkelsten eller ens journalisterna själva. Det drabbar dig, mig och alla andra som bor i vårt avlånga land. Men i jakten på ”skandalerna” är det ingen som verkar bry sig om det...

Kampanjturné

Den här veckan är jag ute med kampanjturnén! Turnén kom till Stockholm igår kväll och vi hade en jättetrevlig middag på lokalen. Vi var 11 personer som åt tacos och efteråt fick de som ville sova över i lokalen!





Idag var vi ett stort gäng som kampanjade på Stockholms universitet och många nya medlemmar värvades! Därefter åkte vi till Örebro. Här har vi varit ute och ätit med MSt:s ordförande Therese och nu spelar vi Wii i Örebros lokal där vi ska sova inatt!


Imorgon är det nationell kampanjdag, nu gäller det att kämpa för 14 000 medlemmar!

Nu Kör Vi!

Svenska spel spelar spratt!

I fredags besökte jag och några vänner Casino Cosmopol för första gången och på en skala mellan Finlandsfärjan och Monte Carlo, var det nog närmare färjan...

Svenska Spel hävdar sitt uppehälle pga att de tar ansvar för sina spelare... Och det kanske de gör, men det blir lätt skrattretande när ett kommersiellt företag - Betsson - tog hem utmärkelsen världens mest ansvarfulla spelbolag 2009.

Sätt stopp för hyckleriet, sälj ut monopolet och skapa istället tydliga lagar för hur kommersiella spelbolag skall verka på den svenska spelmarknaden!

Läsvärt på SvD Brännpunkt idag om hur en sådan reform skulle kunna se ut: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nevada-ett-foredome-for-nya-spellagar_5567355.svd

Ett ödesval för Sverige

Imorgon kväll stänger vallokalerna i Svea Rike. Då har svenska folket sagt sitt om vem som ska styra Sverige de kommande fyra åren, och även om alla val är viktiga är detta valet viktigare än någonsin. Det är ett vägval för Sverige: fortsatt förnyelse och stärkt arbetslinje med Alliansen eller återgång och bidragslinje med vänsterexperimentet.
Men det finns också en ytterligare dimension som är så mycket vikigare: det handlar om att stänga Sverigedemokraterna ute från varje form av inflytande. Det kan bara ske om det ena blocket får egen majoritet och alla opinionsmätningar de senaste veckorna pekar på att Alliansen är den sidan. Vill du därför vara säker på att Sverige vaknar upp med en majoritetsregering på måndag finns bara ett alternativ och det är Alliansen.

Valet är ett ödesval därför att det avgör vilken riktning vårt land ska ta. Ytterligare en mandatperiod med Alliansregeringen ger oss chansen att förändra Sverige i grunden i frihetlig riktning. Skattesänkningar och moderniseringen av den offentliga sektorn skulle göras permanenta. Socialdemokraterna skulle försättas i ett tillstånd av fullständig identitetskris och desillusionering. Vi skulle slippa se övervintrade kommunister i regeringen och vi äventyrar inte svensk industris överlevnad genom att ge miljömupparna inflytande. Vi får en statsminister som vi kan vara stolta över när han träffar presidenter och regeringschefer utomlands. Kan du se Mona Sahlin sida vid sida med Barack Obama framför dig? Nej, det handlar inte om att hon är kvinna eller liknande tramsiga argument. Det handlar om att hon är Mona Sahlin – Sveriges kanske mest fuskande och semikriminella politikern i Sverige (minns Toblerone, felparkerade bilar, svartbetalda barnflickor och resor till Mauritius på skattebetalarnas bekostnad). Vi får en regering som genomför vad den lovade i förra valet, som tog Sverige genom den djupaste krisen på generationer och vi får en regering som har idéer om hur Sverige som föregångsland kan göras ännu bättre. En regering som sänkt skatten för en sjuksköterska och metallarbetare med 1 500-1 700 kronor per månad. Inalles en extra månadslön för alla som jobbar!

Den som inte röstar har heller ingen rätt att klaga i efterhand. Så om du inte vill tiga still de kommande fyra åren är valet enkelt: gå och rösta och rösta på Alliansen!

Reinfeldts bitch biter ifrån

Nog var hon bitchig ikväll allt! I alla fall mot den som förtjänar att behandlas bitchigt. På Knutssons & Hedenmos fråga om vad hon skulle säga ifall Mona Sahlin efter valet, för det hemska fall att Alliansen inte skulle få egen majoritet, frågade om hon ville bilda regering tillsammans med vänsterexperimentet var Maud Olofsson obeveklig: ”Aldrig att jag sätter mig i en regering med en kommunist”. Valrörelsens helt klart mest befriande citat hitintills och fjärran från de dagar då Olof Johanssons och Pekka Erikssons Centerparti samarbetade med Göran Persson och man inte visste vilken sida de tillhörde.

Maud Olofsson har många kritiker, men nog är hon rak i ryggen alltid och står upp för sin sak! Det stod klart i kvällens partiledareutfrågning – i mitt tycke den mest underhållande hittills.

Slagordet för kvällen: bitchas den som bitchas bör. Heja Maud!