Det är märkligt. Just som man inte tror att det kan bli värre blir det ofta just det. När Mona Sahlin gick till våldsam attack mot Sofia Arkelstens ”bjudresa” i torsdags reagerade undertecknad med aversion och konvulsion mot det gränslösa hyckleriet: hur kunde någon som slösade bort tiotusentals kronor av skattebetalarnas pengar anklaga andra för att ha bristande moral när det kommer till finansieringen av resor? Nej, det var i sanning obegripligt.
Men så kom nyheterna igår om att Mona Sahlin själv, bara timmar innan hon anklagade Arkelsten för att ha ”fruktansvärt dåligt omdöme”, låtit sig bjudas på tennis för 7 500 kronor. Åklagare tittar redan på fallet för att avgöra om det är muta eller ej – nota bene att detta nu kommer mycket snabbare än i fallet Arkelsten – och till och med partiorganet Aftonbladets politiska kommentator Lena Melin kritiserar i starka ordalag Sahlins agerande.
Nå, är ett tennisbesök så mycket att bry sig om? Nej, inte vad undertecknad beträffar i alla fall. Likafullt som Arkelsten gjorde rätt i att åka med Shell till franska Pau kan Sahlin utan större betänkligheter gå på Stockholm Open. Men att som Sahlin skarpt kritisera ett beteende som hon själv bara timmar innan gjorde sig skyldig till är så obskrivligt korkat att man helt tappar koncepterna. ”Fruktansvärt dåligt omdöme” känns som en passande beskrivning, med hennes egna ord.
Av dagens rubriker att döma verkar det dock som att hon räddas av det faktum att Barack Obama går mot ett svidande, om än mycket välförtjänt, nederlag i det amerikanska mellanårsvalet. Intressant att se hur Sveriges ”högermedia”, som den ofta anklagas för att vara, i dagar driver hetsjakt efter en moderat partitjänstekvinna, men genast släpper taget om Mona Sahlin.
Gårdagens avslöjande kom dock ganska lägligt för Sahlin, eftersom det kom att dölja två andra utspel från ledande Socialdemokrater som kanske annars hade fått större uppmärksamhet.
För det första krävde SSU-basen Jytte Guteland hela den socialdemokratiska partiledningens avgång, till följd av dess oförmåga att inse allvaret i partiets kräftgång. Insiktsfullt på många vis – den nedåtgående trenden är ingalunda ny – men undertecknad ställer sig mer frågande till vad som skulle komma istället? Guteland kräver ”föryngring” och verkar ha sig själv i åtanke, men att öppna en sådan den totala katastrofens Pandoras ask skulle jag nog hålla mig för god för som socialdemokratisk partimedlem.
Den andra händelsen av intresse var Ilja Batjlans nya utspel om alla de misstag som Socialdemokraterna enligt honom gjorde inför årets val. Att han fortsätter att försöka lansera sig själv som en potentiell efterträdare till Mona Sahlin är uppenbart, men jag skulle tro att han blir besviken. Den socialdemokratiska traditionen påbjuder inte att man kandiderar till posten som partiordförande, utan den semi-religiösa processen är att man skall ”bäras fram av Rörelsen”. Mycket till Rörelse har det som bekant inte varit de senaste decennierna, men så lyder i alla fall den förljugna självbilden. Detta fick Mona Sahlin smaka på när hon redan 1995 var aktuell som Ingvar Carlssons efterträdare, men då alltför tydligt visade sin vilja att bli partiordförande och statsminister. Den läxan hade hon lärt sig 2007, men uppenbart är att Batjlan inte läst på sin partihistoria. Vill han göra karriär på Sveavägen 68 skulle undertecknad därför rekommendera honom att sluta skriva på nästa utspel och istället läsa Christer Isaksson.
Den som inte lär av historien, egen eller andras, är dömd att leva den på nytt. Det verkar gälla såväl Batjlan som Sahlin, om än i olika tappningar.