Mycket ska man se innan ögonen faller ut och höra innan öronen trillar av. Hemma i Sverige är det hela havet stormar kring Sofia Arkelsten – synd bara att media missat det hela sker i ett vattenglas av snapsglasstorlek. Visst, låt mig säga det direkt: politikers relation till företag och eventuella mutor ät ingalunda oproblematisk eller självklar. Det finns defintivt gränser för vad man som folkvald kan ta emot, men den nu pågende debatten har tappat alla proportioner.
För det första: Sofia Arkelsten är numera Moderaternas partisekreterare, det vill säga hon är inte folkvald. Hon är anställd av Moderaterna och utsedd av dess partiordförande. Att som Aftonbladets Lena Melin kräva att hon ska avgå är därför bara trams – hennes eventuella framtid är en intern angel’genhet för Moderaterna och ingen annan, liksom Wanja Lundby Wedins tjänstefel för något år sedan var en fråga för LO och dess medlemmar. Men det är också trams i dubbel bemärkelse: Att Arkelsten skulle behöva avgå på grund av de senaste dagarnas ”avslöjanden” (hennes deltagande i Shells resa har funnits deklarerad på hennes blogg i två år) är, för att låna Carl Bildts ord, bara ”löjligt, mycket löjligt”.
För det andra blir jag i det närmasta illamående av att se Mona Sahlins reaktion idag. Vore jag Sveriges mest krimininellt belastade politiker, vilket hon vid sidan av den genomsnittlige Sverigedemokraten torde vara, skulle jag enbart hålla käft och gömma så långt in som möjligt i den otillgängligaste av städskrubbar på Svevägen 68 för att undvika varje from av uppmärksamhet. Att den som åker till Mauritius med familjen på skattebetalarnas bekostnad för att man inte riktigt orkar med mediatrycket hemma anklagar andra för att ha ”mycket dåligt omdöme” när det gäller finansiering av resor är så oerhört att jag saknar ord – och att undertecknad gör det hör inte till vanligheterna. Hyckleriet vet inga gränser. Frågan är vad som är värst: Att Sahlin uppenbarligen är alltför intelligensbefriad för att inse detta själv eller att media så långt låtit henne komma undan med det?
För det tredje kan svensk media fundera på varför den är landets mest föraktade yrkesgrupp. Självklart ska fuskande politiker spåras upp och grävande journalistik är en mycket viktig del av vår demokrati. Men vad de nu håller på med är bara pinsamt. Till och med annars pålitliga Svenska Dagbladet har gett sig in i dyngkastarkampen. Hade jag haft en prenumeration hade jag övervägt att säga upp den. En lånad bil i några dagar för att få testa en ny teknik, skulle det vara en muta? I så fall för vad? En lex BMW som skattebefriar alla Münchentillverkade automobiler? Skärp er. Medan Fredrik Reinfeldt befinner sig här i Bryssel för att arbeta fram nya ramverk för att hantera Europas krisande ekonomier har Carl Bildt, i kraft av sin långa riksdagserfarenget och tidigare partiledarskap, varit den som tydligast påvisat det bisarra i den nu pågående hetsjakten. I dagens Studio Ett redogjorde han för sin egen erfarehet av företagskontakter och varför ett ordnat utbyte av kunskap, även på företagens bekostnad, inte är något problem. Nej, detta är ett nytt lågvattenmärke från svensk medias sida. Tragiskt nog konkurrerar det med ganska många andra.
Två generella slutsatser från vad som nu pågår hemma i Stockholm.
För det första kommer detta att ytterligare bidra till att vidga den avgrundsdjupa klyfta som redan existerar mellan svenska politiker och svenska företag. Vem vågar umgås med en politiker när man uppenbarligen knappt kan bjuda på lunch längre utan att anklagas för bestickning? Vem vågar bli politiker när det är den här typen av grävande ”journalistik” som man kommer att utsättas för? Jag kan lova er att det blir fler inkompetenta broilers a la Bosse Ringholm och färre personer med näringslivserfarenhet i alla fall.
För det andra kan jag inte undgå att notera svensk medias prioriteringar. Hemma jagar dussintals tidningsmedarbetare efter taxikvitton, svart städhjälp och ”bjudbläckpennor”, men efter att Svenska Dagbladets mångårige korrespondent Rolf Gustafsson slutat tror jag att det bara är SVT:s Rolf Fredriksson som är permanent stationerad här i Bryssel. Samtidigt stiftas bortåt 70-80 procent av all svensk lag här nere. Det säger något om Expressens, Aftonbladets, Dagens Nyheters och tråkigt nog numera även Svenska Dagbladets nyhetsvärdering. Men det är klart, dagens journalisters kunskaper inskränker sig som bekant till dokusåpasex, silikonbröst och Zlatan. Inte undra på att det är svårt att hitta någon som vill åka till Bryssel. Det är väl svårt med franskan och att skilja på Europaparlamentet och Kommissionen, kan jag tänka mig.
Synd. Det drabbar nämligen inte i första hand Sofia Arkelsten eller ens journalisterna själva. Det drabbar dig, mig och alla andra som bor i vårt avlånga land. Men i jakten på ”skandalerna” är det ingen som verkar bry sig om det...