Faraoner, kungar, diktatorer och mullor...

I söndags kom jag hem efter två veckors semester i Egypten med en delvis bitter smak i munnen. Den berodde inte uteslutande på den inhemskt producerade spriten som serverades västlänningar utan till största delen på den tilltagande politiska utvecklingen i Mellanöstern.

Egypten framhålls ofta, sin diktatur till trots, som ett tolerant land på grund av sin religiösa sammansättning av både muslimer och kristna, som under lång tid levt sida vid sida med respekt för varandra.

På senare tid har dock alltfler konfrontationer uppstått både mellan de olika religiösa grupperna och mellan dessa och polisen. Senast i onsdags den 24 november under min vistelse där, förekom ännu ett upplopp i Kairo mellan kristna och egyptisk kravallpolis som slutade i två dödsoffer. I kölvattnet av detta får fundamentalistiska krafter på båda sidor alltmer vatten på sin kvarn och alltfler anhängare. Många äldre egyptier - både kristna och muslimer - skakar förtvivlat på huvudet och förundrar sig över hur den utveckling kunnat ske och minns tider av ett mer tolerant samhälle.

Tyvärr är inte denna utveckling unik för Egypten, utan på många ställen i Mellanöstern förekommer ökat sekteristiskt våld och framför allt fundamentalistiska muslimska rörelser är på frammarsch.

Detta visar hur viktigt det är att världssamfundet fortsätter att spela en aktiv roll i utvecklingen i Mellanöstern, i till exempel Afghanistan för att stävja talibanerna eller i Egypten för att fortsätta kräva demokrati och mänskliga rättigheter. Annars riskerar vi att allt fler nationer faller i fundamentalistiska krafters grepp och orsakar umbäranden för såväl deras egen befolkning som för världen i stort.

Ändlösa (s)pekulationer

Helgen hemma bjöd annars på dramatiska händelser, självfallet med Mona Sahlins avgång i centrum. Undertecknad har länge påpekat det uppenbara i att det var ohållbart för Mona Sahlin att sitta kvar. Jag medger dock att det gick oväntat fort efter hennes till synes starka självförtroende i slutet av förra veckan, då hon krävde hela partiledningens avgång. Att hon under helgens interna möten utsatts för myteri är uppenbart – att det politiska djuret Sahlin skulle ha haft för avsikt att avgå oavsett ger jag inte mycket för.

Många ansåg annars att avsaknaden av en naturlig efterträdare skulle rädda henne kvar och det säger något om tillståndet i ”Rörelsen”: det rör på sig ganska dåligt. I helgen blev jag också varse om den siffra som mer än någon annan visar på Socialdemokraternas närmast existensiella problem: blott 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på dem. Märk alltså, enbart var femte arbetare röstade på ”Arbetarrörelsen”. Det ligger väl i linje med mina egna tankar kring varför det gick så dåligt för Socialdemokraternai årets val, som jag skrev om på en annan sida den 28 september. Jag noterar vidare att alla de som på Svevavägen 68 fnös åt Moderaternas ”Sveriges enda arbetarparti”-slogan med fördel kan ta sig en funderare.

Vem som än leder Socialdemokraterna efter nästa kongress, när den nu ska äga rum, har denna monumentala uppförsbacke att bestiga. Men inte bara det, utan en mängd andra problem kommer också att hamn i denne någons knä, vilket K-G Bergström sammanfattade väl i SVT:s morgonsoffa tidigare idag.

Vem blir då denna person? Ja, vartenda medium är så fyllt med spekulationer att det nästan inte tjänar någonting till att fortsätta, eftersom snart sagt var partimedlem trode ha blivit nämnd med såväl namn som bild. De sedvanliga publikfavoriterna Wallström och Bodström toppar – obegripligt nog – alla listor. Obegripligt därför att Wallström tvivelsutan är Sveriges mest överskattade politiker, bara det att hon varit utomlands i nära tio år och lyckats dölja detta. Varför Bodström är en pajas av Bröderna Bronetteklass behöver nog ingen förklara.

Jag avstår också från att kommentera alla de andra namn som redan blivit irriterande uttjatade. Den som är intresserad hänvisas till Svenska Dagbladets lista med sexton namn. För egen del tänker jag bara kommentera några, som jag tycker är av särskilt intresse.

Pär Nuder: jag skrev redan i torsdags om att jag tror detta är Socialdemokraternas framtida partiledare. Det står jag fast vid, givet hans väldokumenterade förmåga att manövrera i partiets alla skrymslen och vrår. Lägg därtill att han helt saknar skuld i det senaste valfiaskot och hans aktier torde vara mer värda många andras.

Ett annat namn som nämnts i alla fall vid ett antal tillfällen är Anders Sundström, tidigare näringsminister och numera VD för Folksam. Han skulle säkerligen kunna komma med en hel del nya perspektiv efter sina år i näringslivet. Just detta är väl också vad som talar emot honom: det otäcka näringslivet står ju inte alltid högt i kurs hos socialdemokratiska medlemmar.

Ett annat, och än mer intressant, namn är dock Jan Nygren. Många känner kanske inte igen detta namn idag, men han var i många år en av de allra tyngsta i svensk politik. Faktum är att han sågs som Ingvar Carlssons givna efterträdare 1995 som partiledare och statsminister, men enligt ryktena ska han ha begärt för mycket i lön av partiet och det sågs inte med blida ögon av ”Rörelsen”. Han diskvalificerade därmed sig själv och fick nöja sig med en post som samordningsminister. Därfter gav sig även Nygren ut i näringslivet och har bland annat varit vice VD i Saab. Jag tror att han skulle vara det starkaste kort som Socialdemokraterna kan välja, men efter hans femton år utanför politiken, varav flera i den kontroversiella vapenindustrin, finns säkert många historier som skulle sticka i en dels ögon. Således tror jag inte att det blir han, men nog vore det ett intressant val! Dessutom var han med under de år då Socialdemokraterna faktiskt vann val på rikigt.

Så, nu är det färdigordat om Socialdemokraterna för idag. Något säger mig dock att undertecknad, liksom andra skribenter på denna sida, får anledning att återkomma till ämnet.

Djurfarmen?

Hösten verkar onekligen ha kommit till Stockholm, eller i alla fall till Sveavägen där nordanvindarna verkar ha nått orkanstyrka efter Sahlins upprop till den socialdemokratiska partiledningen igår om att den bör ställa alla sina platser till förfogande på den kommande extra partikongressen.

År 1945 publicerade George Orwell sin geniala satir Djurfarmen. Den handlar om kommunismens fall och även om jag inte skulle gå så långt som att hävda att Socialdemokraterna är kommunister, dock med en del undantag för Veronica Palm och andra galningar, har titeln flera kopplingar till vad vi nu ser i Sveriges stolta Socialdemokratiska Arbetareparti: en hel farm av djur, politiska Djur.

Det ”politiska Djuret” är ett lika känt som föraktat fenonomen i svensk politik – och troligen finns motsvarigheter även i andra länder. Det politiska Djuret börjar sina år i ungdsomförbunden, lär sig rävspel och alla dolkstötstekniker, tar sig in i partiet och klättrar, kosta vad det kosta vill. Djuret vill bara avancera och är berett att offra allt för att nå sitt mål: toppen, crème de la crème! Dessa djur finns i alla partier, men efter dagens fullkomliga haveri bland i princip alla ledande socialdemokrater undrar jag om inte Djuret är särskilt prevalent i just detta parti – ja, ”Rörelsen” ni vet.

För vad har vi sett idag? Partiorganet Aftonbladets Lena Mellin säger att Sahlin inte finns kvar 2014, Ulrica Messing kommer från ingenstans och kastar sig in i leken, distriktsordföranden i Gävleborg kräver öppet Mona Sahlins avgång, Ylva Johansson deklarerar överallt förtvivlat in vilja att sitta kvar, Lotta Gröning säger att ”Partiet håller på att gå under”, Ilja Batljan anklagar Sahlin för att ha dåligt självförtoende och LO-basen Lundby-Wedin sågar Sahlins uttalande. Och vad gör Thomas Bodström? Jo, han bloggar om toplessomröstningar i USA…

Ja, herre min je. Alla, med undantag av Bodström då, kämpar de för sin överlevnad och skyr nu inga medel. Vad vi ser är Djuret in action. Men visst är det ganska underhållande? I alla fall bättre än sin amerikanska kusin Predator. Jag menar kalabaliken i Stockholm är ju i all fall gratis. Och man slipper dessutom folk som prasslar med godispåsar längst bak i biosalongen.

Orwell får se upp, för givet inledningen på den här bataljen kommer nog snart hans Djurfarm att framstå som rena Kolmården.

Finansutskottet granskar riksbankens arbete

Finansutskottet har till uppgift att granska den svenska penningspolitiken och riksbankens arbete. Idag hölls i enlighet med detta en offentlig utfrågning av riksbankschef Stefan Ingves.

Värt att notera efter denna två timmar långa sittning är särskilt det faktum att Sverige står stabilt efter en djup finanskris. Vi har tagit oss ur krisen bättre än de flesta andra länder, till stor del tack vare att vi "sparat i ladorna", som Anders Borg brukar säga, och har offentliga finanser i god ordning. Omvärlden i form av särskilt USA och euroområdet präglas dock av större osäkerhet och därför manas ännu till viss försiktighet.

(foto Petter Karlberg)

Kasta Toblerone i glashus

Det är märkligt. Just som man inte tror att det kan bli värre blir det ofta just det. När Mona Sahlin gick till våldsam attack mot Sofia Arkelstens ”bjudresa” i torsdags reagerade undertecknad med aversion och konvulsion mot det gränslösa hyckleriet: hur kunde någon som slösade bort tiotusentals kronor av skattebetalarnas pengar anklaga andra för att ha bristande moral när det kommer till finansieringen av resor? Nej, det var i sanning obegripligt.

Men så kom nyheterna igår om att Mona Sahlin själv, bara timmar innan hon anklagade Arkelsten för att ha ”fruktansvärt dåligt omdöme”, låtit sig bjudas på tennis för 7 500 kronor. Åklagare tittar redan på fallet för att avgöra om det är muta eller ej – nota bene att detta nu kommer mycket snabbare än i fallet Arkelsten – och till och med partiorganet Aftonbladets politiska kommentator Lena Melin kritiserar i starka ordalag Sahlins agerande.

Nå, är ett tennisbesök så mycket att bry sig om? Nej, inte vad undertecknad beträffar i alla fall. Likafullt som Arkelsten gjorde rätt i att åka med Shell till franska Pau kan Sahlin utan större betänkligheter gå på Stockholm Open. Men att som Sahlin skarpt kritisera ett beteende som hon själv bara timmar innan gjorde sig skyldig till är så obskrivligt korkat att man helt tappar koncepterna. ”Fruktansvärt dåligt omdöme” känns som en passande beskrivning, med hennes egna ord.

Av dagens rubriker att döma verkar det dock som att hon räddas av det faktum att Barack Obama går mot ett svidande, om än mycket välförtjänt, nederlag i det amerikanska mellanårsvalet. Intressant att se hur Sveriges ”högermedia”, som den ofta anklagas för att vara, i dagar driver hetsjakt efter en moderat partitjänstekvinna, men genast släpper taget om Mona Sahlin.

Gårdagens avslöjande kom dock ganska lägligt för Sahlin, eftersom det kom att dölja två andra utspel från ledande Socialdemokrater som kanske annars hade fått större uppmärksamhet.

För det första krävde SSU-basen Jytte Guteland hela den socialdemokratiska partiledningens avgång, till följd av dess oförmåga att inse allvaret i partiets kräftgång. Insiktsfullt på många vis – den nedåtgående trenden är ingalunda ny – men undertecknad ställer sig mer frågande till vad som skulle komma istället? Guteland kräver ”föryngring” och verkar ha sig själv i åtanke, men att öppna en sådan den totala katastrofens Pandoras ask skulle jag nog hålla mig för god för som socialdemokratisk partimedlem.

Den andra händelsen av intresse var Ilja Batjlans nya utspel om alla de misstag som Socialdemokraterna enligt honom gjorde inför årets val. Att han fortsätter att försöka lansera sig själv som en potentiell efterträdare till Mona Sahlin är uppenbart, men jag skulle tro att han blir besviken. Den socialdemokratiska traditionen påbjuder inte att man kandiderar till posten som partiordförande, utan den semi-religiösa processen är att man skall ”bäras fram av Rörelsen”. Mycket till Rörelse har det som bekant inte varit de senaste decennierna, men så lyder i alla fall den förljugna självbilden. Detta fick Mona Sahlin smaka på när hon redan 1995 var aktuell som Ingvar Carlssons efterträdare, men då alltför tydligt visade sin vilja att bli partiordförande och statsminister. Den läxan hade hon lärt sig 2007, men uppenbart är att Batjlan inte läst på sin partihistoria. Vill han göra karriär på Sveavägen 68 skulle undertecknad därför rekommendera honom att sluta skriva på nästa utspel och istället läsa Christer Isaksson.

Den som inte lär av historien, egen eller andras, är dömd att leva den på nytt. Det verkar gälla såväl Batjlan som Sahlin, om än i olika tappningar.