I gårdagens upplaga av Brunchrapporten i P3 intervjuades Mona Sahlin om sin ideologiska syn på världen. Vi fick bland annat, för första gången sedan Olof Palmes dagar, höra en socialdemokratisk partiledare sjunga den ”demokratiska socialismens” lov. Nåväl, det kan vi kanske leva med, även om det inte känns som det allra fräschaste år 2010.
Vad vi dock mer fick veta var att ”Karl Marx hade rätt i teorin”. Man häpnar. Mona Sahlin hyllar mannen som, i sina teorier, förutsåg och förespråkade statens upplösning, proletariatets diktatur och kommunismens förverkligande. Förvisso, hon villkorar det hela med att ”det gick fel i praktiken”. Men det gör inte saken bättre: ett påstående om att Karl Marx skulle haft rätt i teorin är nästan lika vedervärdigt.
Är det något man bör hylla den svenska socialdemokratin genom historien för är det dess klara avståndstagande från kommunismen. Alla socialdemokratiska ledare från Hjalmar Branting fram till Göran Persson, med det tragiska undantaget Olof Palme, höll rågången mot kommunisterna i Moskva, Östberlin och även Stockholm klar. Så icke längre.
Det kanske kan tyckas harmlöst att Mona Sahlin idag gjort upp med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att bilda regering efter valet den 19 september, i händelse av att de skulle få majoritet. Men det är ett paradigmskifte i svensk politik: aldrig förr har en kommunist som Lars Ohly tillåtits ta plats i en svensk regering. Många äldre socialdemokrater av hederligt Ingvar Carlsson-snitt chockades hösten 2008 när besked kom att så kunde bli fallet.
Hur kunde det gå så här? Efter att ha lyssnat på Brunchrapporten faller bitarna på plats.